Skansen

Var på Skansen för några veckor sedan. Självklart var kameran med.

.

Se sig själv som andra gör

Det är ju så lätt att se fel och brister hos andra än hos sig själv, eller hur? Ofta hör jag andra säga: "Hur kunde den göra si eller så ..." eller "att hon bara kan påstå ..." eller "hur hon ser ut, har hon inte sett sig i spegeln". Ja skall jag vara ärlig har jag även hört mig själv yttra liknande kommentarer. Inget att skryta med egentligen. Det krävs ganska mycket för att man skall kritisera sig själv, i alla fall i det man gör och säger. När det gäller prestationer är det annorlunda, där är de flesta sin bästa kritiker. Då är det lätt att sätta upp hinder för sig själv - tänk om man inte klarar av det som förväntas av en. Likadant är det i vissa situationer - hos läkaren, i kassakön, på banken - där har vi våra givna roller, där vet vi per automatik hur vi skall bete oss. Kanske upprätthåller vi en fasad som skapar trygghet.

Likadant kan det vara då vi kritiserar andra; genom att göra det tror vi att vi själva framstår som mycket bättre.

Tänk om vi alla kunde se oss själva genom andras ögon, åtminstone för en dag.

Jag tänker på talesättet "genom sig själv känner man andra" men vad händer om man vänder på det "genom andra känner man sig själv". Är det så att vi går igång på sådant som vi egentligen tycker illa om hos oss själva, men vi inte är medvetna om?

Kan fortfarande inte fatta ...

När telefonsignalen ljöd mitt i natten hade jag ännu inte somnat. Jag väntade ett meddelande. Ett meddelande som skulle vara positivt – ”operationen är över och allt gick bra”. Något annat besked kunde inte levereras, det var ju en enkel operation, ett rutiningrepp för stora djursjukhuset. Och vi skulle ju hämta hem Billy dagen därpå. Han skulle få vara i köket några dagar medan såret läkte. Men så blev det inte. Beskedet var inte positivt. Billy hade inte klarat operationen. Allt hade gått bra och alla prover som togs innan visade inte på några avvikelser. Men helt plötsligt, när de höll på att sy ihop honom, slutade han att andas. Trots att de försökte på alla sätt och vis gick det inte rädda hans liv. Nu sitter vi här en vecka senare och saknar vår underbara och vackra katt. Det som skedde är helt otroligt ofattbart och känns så onödigt. En ung och frisk katt, vår ögonsten och glädje. Vi hoppas att obduktionen skall ge oss ett svar på vad som kan ha orsakat hans död.

Billy hade svalt en liten pingla som satt på en kattleksak. Den hade fastnat i tarmen och en operation var därför nödvändig.

Vi är tacksamma över den tid vi fick leva tillsammans med Billy och vi är tacksamma och glada över att vi har Jack – denna sorglösa lilla kisse är en stor tröst.

Vackert, vackrare, vackrast

I lördags kväll styrde vi kosan mot Sälen för några sköna dagar. Det var bara maken och jag, katterna fick stanna hemma denna gång. Innan vi kom upp var klockan nästan tolv men värmen var på i huset och ett glas vin och lite gott att äta väntade (eller rättare sagt: vi hade det med oss).

Trots att det blev en sen kväll var det inte svårt att kliva upp när solen sken från en klarblå himmel. Eftersom jag inte åker skidor längre blev det en promenad med kameran som sällskap.
















Det är mycket snö på taket och i terrängen.
Backarna badar i solsken.

På egen risk!

Att gå ut och gå här på söder är att riskera liv och lem. Nå väl, livet kanske är att ta i men man löper i alla fall stor risk att halka om kull och skada sig. Livet kan ju vara i fara om en istapp skulle råka falla just när man passerar förbi.
Det verkar som om snöröjningen helt har snöat in när det gäller trottoarerna ("snöat in" nu var jag rolig). Visserligen har de senaste vintrarna varit snöfattiga men vi bor ju i ett land där en av årstiderna emellanåt täcker jordskorpan med ett vitt täcke, någon slags beredskap borde väl ändå finnas. Tänk om det hade skottats ordentligt när första snön kom, då hade nog inte isen legat decimetertjock på trottoarerna.
Nej nu har jag gnällt tillräckligt för idag. Nu skall katterna få skriva på sin blogg. Jack har något han vill berätta ...

Nu har jag fått tid

På tisdag om en vecka skall jag prova zen-coaching. Jag skrev om det tidigare, tror jag. När jag skrev om artikeln i SvD som berörde mig så starkt. Jag tror att det är en terapiform som kan passa mig eftersom den bygger på avspänning och acceptans.